Hur hon bar sina sinnen bland gräsknippen, bland de spirande olivlundarna om våren. Då tankarna flöt som gräs, floderna älskade markerna och vätte dem mjukgröna. mina flyende vindtankar, längsmed floderna, mina stiltjesånger i vin, i vind och kärlek. En sorts kärlek somi nte når ner hit bland hus och gator. Stenar, faran med eld, passioner och förgörelserna som därav följer. Förtär henne. Och honom.

Då var det dimma. I flockar föll dimman över bergen. De gröna klädda med lövträd. Att älska, mjuka smekföljda linjer. Över kammarna, de sågtandade.

Flyter, lyfter, flyger. Ramarna som föll, och liknande gränsöverskridanden, Flugorna, fjärliarna och längtan efter. Det gröna, stiger uppåt. Så som jag visste. Följande vägar ingen kunde se, urskilja och först därefter fästa betydelse vid.

Inget är avgörande. Tack för ert välvilliga lyssnande. Bland bladen.

Man tvivlar på om kärlek kan köpas. Man vill inte vara den som måste köpa. Kärlek. Att även kärlek. Har ett pris.Så sammanfattas. Jag tar Ert avsked.

Adjö; A Dieu och minns. Din barndoms doftet. Och de gröna färgerna. Men också de skrämmande garderoberna där malkulorna fyller luften med dofter. Den unkna. Jag minns. Styrkan hos det minnet. Välter mig över ända. Följande meningar. Lever vidare, intakta.

Men försök inte bära mig. Jag är allena, nu och sedan. Därefter och förr i tid. In Gloria del Paradiso