Den trasiga och smusiga kaninen pressade hon hårt mot sitt bröst, den svaga doften av mamma och spåren av det som för längesedan kallades lycklig barndom rymdes i den trasiga kaninen.

Med blanka och trötta ögon försökte hon hitta lösningen men i samma ögonblick som hon hoppade av spårvagnen försvann alla triviala problem, osäkerheten slog nästan omkull henne men att återvända var inget alternativ.

Hon tog ett djupt andetag och tog de första stegen mot ett annat liv, med bestämda kliv gick hon mot kyrkogården för att begrava sitt förflutna, hennes pappas slag och förtryck hennes mammas förvirrade och sluddrande försvarstal om att fly inte skulle göra någon skillnad.

Efter några timmars utforskande av staden var dagen på väg mot natt, regndropparna blev till tårar, stjärnorna blev en förnimmelse om att det alltid fanns hopp och månen spelade sin godnattvisa för de människor som just i detta ögonblick var precis lika ensamma som hon.