Moder-Kvinnan lade vita spetsar
över det blyga barnet, med skygga

ögon och kala ytor

med tunna vita tygstycken
knöt hon lindor av evigheten
sydde de vitaste pälsar
av sin ömhet smidde hon
sitt ensliga kvinnobarn

när sen blodet kom och färgade
livet rött föll skuggan av evig tomhet
som dimma över hennes önskningar

så lärde hon sig att rädas männen

ändå närmade sig den farlige
lurade kärlek till en törstande,

där är blodet rödare, se hur det
rinner längs benen

sedan, efteråt; mannens urin

och hennes förtvivlade ögon
öppna, utan att se vägen
till himlars ingång

ja, hennes tomma ögon och aldrig
skulle livet återta sin form

blod skrämmer, håller henne i våld
solkar de vita spetsarna som modern
av ömhet klätt sin dotters stumhet

inuti henne, runt omkring henne
darrar rädslan för livet

och modern
och modern
och modern

moderns död, de vita spetsarna vittrar
nu stannar hon kvar inuti sin glasklocka

där talar hon i gåtor för sig själv, om bortslitna armar
lemlästade skändade kroppar, om hur de äcklar henne

hur mannens urin
ständigt äcklar henne

//sköta sina sysslor under det vita tyget
sköta sina mediciner, inte ge upp hoppet//

Eller att ge upp hoppet