han ser morgonens första nervösa glimtar av ljus
i svart och vitt
låter dem långsamt rinna genom de utrsträckta fingertopparna
ner på golvet,
tills dess damm förvandlas till glittrande snö eller
en sandstrand av monokromt guld

(hon sa alltid att vintrarna var de svåraste men
jag tror aldrig att han riktigt förstod)

vågor av varma andetag virvlar genom rummets
kyliga vinterluft
dess livfyllda, lättsamma piruetter i skarp kontrast
till honom själv;
länge har han försökt samla kraft för att ta sig upp, ta sig ur
men han har aldrig riktigt kommit ända fram

(inte förrän den morgonen när hon såg in i dina
trötta ögon, knappt vaken, med en blick så förkrossande ärlig)

det svarta hålet inuti hans bröst växer i proportion till siffrorna
på väckarklockan
hans gröna, gräsbeklädda landskap har för länge sedan förvandlats
till en mörk brunn; och nu,
är hans högsta önskan att alltid känna sig som han känner
när han sover

(och viskade:
"jag kommer inte klara det"
men det var redan för sent)