Förvånad gör jag upptäckten

att jag kommit upp i åren.

Blivit till,

vad jag i ungdomens dar

kallade  ”en gammal gubbe”.

Men hur i . . .

Varför känner jag mig så barnsligt ung?

Och med hjärnan full av rackartyg?

Nog är det väl dags att begrunda vad man gjort . . .

och vidta vissa åtgärder?

Jag har ju, mänskligt att döma,

snart nått vägens ände och . . .

och borde väl . . . .

”Ash, sluta dig bekymra.

Ägna dig i stället åt att leva”.

Så går för mig dagarna

och jag fortsätter med att skriva

bokstav efter bokstav på mina skrönor

obekymrad

som om jag hade all tid i världen.

*    *    *    *    *    *    *    *    *    *

”Varför har han då så många gånger förr

bara helt sonika gått förbi min dörr?

Har där månne funnits någon Genie

som skyddat mig från Dödens lie?”

Dock jag slutat nu att bry mitt sinne,

för han kommer nog när tiden min är inne.

Och när slutligen den dan är här,

jag hoppas att jag utan besvär

lugnt kan lägga mig precis som

Frödings ”Skalden Wennerbom”,

och utan ångerns smärtor dova

tycka det är skönt för skalder att få sova.