Du ligger på en säng i mitten av rummet.
De har lagt ett vitt lakan ända upp till hakan på dig.
Ena handen är utanför.
Du är gul i hyn.
Ju längre ner mot sängen man kommer ju mer lila blir du.
Läpparna är nästan svarta.
Munnen är stängd
ögonen är stängda
men det ser ut som att du ler.
Du ser fridfull ut.
Som att du äntligen fått lugn
Att du är glad att jag är där.

Jag går fram till din sida, tar tag i din hand.
Huden är slät
Du är kall
Huden är så väldigt mjuk, men du är stel.
Lederna kan inte böja sig.
Jag känner hennes hand ett tag,
sen säger mamma åt mig att sätta mig ner på en av stolarna där.
Jag sätter mig ner, och vi pratar, jag och mamma.
Pratar om hur det känns, vad som kommer hända, hur overkligt det känns.
Vi sitter där inne nånstans mellan en halv och en hel timme.

Jag reser mig, känner henne i ansiktet.
Hon är så mjuk, men så kall.
Man känner inte något liv.
Bara död.