när ja var lite var min värsta mardröm
att ja inte hitta hem igen

att ja vandrade i timmar, i dagar utan att komma hem.
ja viste vart ja skulle och var jag hade varit.
ja skulle hem
men hur ja än gick och hur ja än försökte
som hom ja aldrig fram

ja fasnade o staket
i kvicksand
ja trillade ner i hål
blev blåst bakåt

det är ironiskt hur ens liv
mitt liv
mitt liv blev min värsta mardröm

ja kommer aldrig hem
för ja har inget hem.

hem är där jag är
dit jag går
jag är mitt hem

inga väggar
inga tak
inga sängar
inget känns längre som hemma

jag gick vilse i min egen saga
jag tappade bort mej i min egen historia

jag försvann ut bilderna i boken
försvan från bladen och sidorna

jag försvann i glömskan
dimman tog mej
och höll mej kvar

jag vet inte längre vad som är upp
och vad som är ner
hur ja kommer dit
eller hit

känner mej som den älskade dockan
som flickan glömde vid vägkanten
borttappad och vilse
sakand men ersatt


min värsta mardröm blev min verklighet