Klockan slog precis tolv, tåget har snart anlänt
Men denna resa är inte gjord för semester, poängen är att jag inte ens ska komma iväg, min kalla kropp är menad att ligga på rälsen, det är då som jag funnit rätt.

Ingen vet om min plan, ingen vet om min sorg. Endast jag är medveten om vad jag snart ska göra.

Tåget är på väg mot stationen, det har precis rundat kurvan. Jag springer närmare för att kunna hoppa innan det saktat in, planerar ut en perfekt punkt.

Alla människor stirrar på mig, de tror väl att jag inväntar någon speciell.
snart framme, tåget har ej hunnit bromsa in på de rostiga rälsarna där jag snart ska ligga och helst avlida direkt efter smällen.

Pang

Tankarna far runt i mitt huvud, jag hör tågets bromsar skrika i takt med publikens förtvivlan. Men varför hör jag dem?

Innan jag vet ordet av det ligger jag inne på ett sjukhus, den enda skada min mordplan åstadkom var ett brutet ben, ingen grav för mig än så länge.


Fyra år senare står jag här, på samma järnvägsstation och inväntar tåget som långsamt tickar sig fram på de nya, glänsande rälsarna...