det var just så att hon alltid
nådde ända fram

den enda, gick hon hela vägen

när i tonerna smögs in förändringar
vek ljudet undan för hennes tankar
blockerade vägen tillbaka in i urberget

in i urberget där trollen bor

hon nådde ända fram
och ögonen därinne såg
hennes vita klänning välva sig
som om vindarna följt henne

in till dessa stängda


ändå in, ända fram och
till vägars möten

vad har hon mött som jag icke kunnat se
när j ag trampat i våtgräs och örter

sirliga toner stiger ur rötter

mjukt sammanfogas vi
av allas armar i armar

svart sammet tänker sig över oss
i skymningsljuset eller dagbräckning