Hon söker efter en ny plattform
när hon kryssar sej fram mellan
omöjligheter, över gränser och
genom den största oförståelse

ser hon djurögon glimma i mörkret
likt reflexer brutna i månskenet

men brunnen är djup, inget ljud
kan urskiljas då stenen träffar

vattnet

bara ekot finns i hennes tanke

Hon tänker
-Skulle mina ögon måhända vänja sig
skulle kroppen tåla kylan därnere

hängbjörken står böjd över
brunnen, himlen midnattsblå
månen en skärva

hennes fotfäste av silver