Över tiden ingen rår.

Men nog den lämnat sina spår
av icke läkta sår
som i själen värker och består.
Då jag ålderstrappans slutsteg når,
jag en spöklik känsla får
och undrar vart den går . . .

 *

Kliande mitt glesa hår
plötslig mig en tanke slår:

”När nu med tvättad hals jag står
och av det hela ingenting förstår,
är nog bäst att händerna jag tvår
och tager mig en sista tår
medan ännu jag förmår.

Gutår!”