Ute är det storm. Jag tänker mig att han har svarat. Det har han inte. Det vet jag, när jag tänker efter. Därför gör jag inte det, inte nu … tänker efter.

Efter strömavbrottet slår jag ändå på datorn, sätter i telefonen i telefonjacket, trycker igång mobilen efter att ha satt laddaren i eluttaget, kikar under lugg bort mot brevinkastet och öppnar samtidigt ett fönster för att lyssna: vinden viner, elektroniken piper elektroniskt. Annars är det tyst.

Du har inte svarat. Det har gått dagar sedan vårt gräl. Det som fick dig att storma ut och lämna mig efter dig. Bara sådär. Genast när ovädret slog till visste jag att jag skulle ha säkrat, skapat back-up och tryggat. Jag skulle ha jordat kontakterna, precis som mamma och pappa en gång lärde mig.

Det hjälper inte nu. Inombords, inne hos mig, är allt tomt. Ute är det storm.