Jag somnade på soffan
och vaknade sen
Kände deras närvaro
innan jag öppnat ögonen

I ena änden av rummet stod hon
Vitklädd och med ett ljusskimmer omkring sig
som bländade mig
det var så starkt så det gjorde ont i ögonen.
Hon log
Hon verkade bekant på nåt vis
även om jag visste jag inte sett henne förut.

Mitt emot stod han i svart rock med huva
och lie i sin hand
Hans aura var mer silvergrå
gjorde inte lika ont att titta på
Han log också

Tankarna stod först stilla
sen tänkte jag är det så illa?
Är det nu jag ska gå?
Men varför är de två?
Om han är döden, vem är hon då?

Hon skakade lite på huvudet och sa;
Jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa dig idag.
Du är inte under mina vingar än
Hon la huvudet på sned och log igen
Sen började hon bli mer och mer otydlig
och försvann till slut
Ljuset var kvar lite innan det tonade ut

Jag vände mig mot honom
var tvungen att svälja innan jag kunde prata
Döden förstås, det är du...
Har du kommit för att hämta mig nu?

Han suckade och himlade med ögonen
Nej, sa han sen,
det är ett gammalt missförstånd som lever kvar än
Döden var hon som precis gick sin väg
Jag är Livet, min vän
och jag är inte färdig med dig än

Han andades på liebladet och polerade sedan lite
på det med rockärmen. Inte för att det såg ut att behövas,
det var spegelblankt.

Jag är inte så farlig som jag ser ut, sa han sen,
men jag kan vara ganska jävlig om man inte är vän med mig

Han ryckte lite urskuldande på axlarna och log igen,
lite skevt sådär