Jag skulle just sträcka mig efter ett horn mjöd, när gamla Elle ryckte mig i skägget. Stark som tiden fast mager krum och grå. När jag försökte springa därifrån satt hennes grepp kvar som tärande rötter slingrade om mina knän.

Hur mycket jag än sover bär jag tröttheten som ett ok av järn. Hur jag än kisar om kvällen, samlas skuggorna allt tätare runt min eldhärd.
Giktbruten haltar jag numer.