Där växte sly och stickande taggar.i hallonsnåren, där de mörka slingrade stigarna famlande
efter solarna, det ljusa som ändå inte nådde. ingenting kunde tränga igenom där, ormbunkarna, dunklet, där ingen som var fullvuxen. kunde tränga sig igenom, inte nu längre.

sommaren stack henne i vaderna och armarna. revs av taggar. så det hungrande i henne. skrek, tänkte otidiga ord, skrek dem ut. orden bildade bubblor i luften, de kom som såpbubblor direkt ur hennes mun. steg de till väders.

i snåren, det rörde sig, där fanns det kvaggor. man sade att dom var utdöda, redan 1883, men hon visste. att dom fanns i hennes områden, i hennes tankar och de slog sina rötter i henne. för ingen hade lyssnat, eller ens hört det minsta lilla på.

hennes främling.

hennes främling som följde henne, satt i hennes hår. steg över tröskeln om tidiga morgonen. som visste var de förutbestämda stegen skulle tas. som visade henne det ingen upptäckt. ständigt osedd av de andra. bara hon såg.

hennes främling

talade i profetior. bönerop och ande. hon visste att när den öppnade fördämningarna kunde inget stoppa flödet. av ord, av vatten och forsande luftströmmar. fåglarna skulle följa som ett band över himlen. när den tiden. nu var hindret inte ord eller ordöshet, det var sälgslyt som ingen rådde över. kantade hennes vägar, växte över alla breddar. över stigarna. och kvaggorna som inte fanns- som hon inte såg. men som hon visste.

en kvagga, hennes främling. i tanken.

den följde henne, hon kunde höra den oroliga andningen, klappret av hovar, tapetitap, känna svansen som viftade bort flugorna. den följde hennes spår men ledde ändå hennes väg. dag och natt. men dom var mindre nu. mycket mindre, hur kunde den annars hålla sig dold. I hallonsnåren, där den kunde livnära sig så här års, dom röda söta hallonen