det var barnen som vi var
dom barnen som ingen
förmådde se
genom luddet i sina ögon

vem var då våra föräldrar?
kanske var dom blinda

vi rörde oss så som vi trodde
att människor brukar röra sig
vi ville så gärna passa in

därför stod jag vid havet
och såg ut över vågorna
över himlar och sandrevlar

sträckte mina armar mot himlarna
tog en ton och sjöng den ut över
havet, över vresrosorna
så som min mor skulle gjort

hur skulle jag annars göra?

tiderna gick ihop till ett enda
på en gång var jag alla kvinnorna
i mitt släktled, då jag såg att

samtidigheten gav en
helare sorts klarsyn