Himlens grå transparens
liknar i klarhet isvattnet

som svalkar mitt ansikte

(när sommarfebern
lyfter från min panna
strömmar ur mina ögon
heta tårar av bly)

genom den höga luften

hörs havet slita sin förtöjning
och bilda nya himlar av
grått stål och granit
fast som en klippa
i djup sorg

under tiden
hörs under ytan
hur ljudet vibrera från
underjordens öppna käftar
det är tiden som betvingar sitt fäste

(jag hör det klart och tydligt
men jag är inte längre rädd)