Jag ser människor på tåget, människor som jag. Jag blir fascinerad av att tänka på att de kanske tänker precis som jag.
En kanske har huvudvärk, en annan kanske är nykär, precis som jag.
En kanske är stressad, en annan kanske längtar, precis som jag.
En kanske mår dåligt, en annan bra, någon är poet, någon är bara glad. Alla är vi lika, men ändå så otroligt olika, vilket jag anser är charmen med det hela.
Alla känner, tänker, funderar på något, men jag vet inte om det.