Jag såg när hon hittade den, min tröja. Begraven, långt ner under en livstids bråte. Hon greppade den hårt och höll den mot magen, mot bröstet, mot hjärtat. Hon omfamnade den efterlämnade biten tyg så länge att jag nästan brast och föll i kristallklara tårar.
Till slut insöp hon min doft, djupt och innerligt. Bevarat i en plastpåse fanns allting, alla minnen och all lycka vi bringade varandra. Varenda stund kunde jag avläsa i hennes nu glänsande ögon.
En enda människa borde inte behöva känna allt det där, genomlida det igen för att åter komma upp till ytan och kippa efter luft.
Ville komma fram och ta henne i min famn, värma hennes händer som förr och viska genom lockigt hår hur allting kommer bli bra, det ordnar sig mitt solsken.
Jag kommer tillbaka ikväll, jag är inte försvunnen.
Jag är inte död.