Så ängsligt jag bara väntar på att öden ska kollidera och omintetgöra allt det fina som nu definierar livet. För nu är stunden då rädslor övervinns och våra hjärtan så ivrigt och hämningslöst slår i takt. Jag lever ut i fingerspetsarna. Fingerspetsarna som dröjt sig kvar på din hud alldeles för länge. Så motvilligt jag släpper taget, i tron att jag bara drömmer.

När jag vet djupet av känslorna jag har för dig kan jag inget annat än att klamra mig fast. Jag visste när du kysste mig första gången, för jag minns hur varenda cell vibrerade av nervositet, på ett sätt som aldrig förr. När jag känner så är det svårt, så svårt, att inte vara oviss och rädd. För jag är rädd, för framtiden. Jag har skurit upp hela min själ för dig och blottat allt jag är, det allra innersta. Men den rädsla som oupphörligen gör sig påmind har kommit att ersättas av den längtan jag känner.

Jag tar ett hastigt adjö till tvivlet för att istället längta efter att få känna din kropp mot min, att få höra mitt skratt eka i ditt och så många fler sekunder tillsammans. Sekunder som jag vet tickar alldeles för snabbt. Jag glömmer nu all ängslan och den rädsla jag har över att slå sönder mig själv i spillror om jag träffar botten igen, för nu är tiden för att falla. Tiden för att falla fritt.