Där vid hennes gladlynta sida av halvmånens bakre kant,
vann jag tidskornen jag förlorat i livets kamp.

Ur hennes barm alstrades det goda, som en altruistisk vindil.

Hennes sköte i lidelsefull stimuli, när plösen hjärtinnerligt förförde det distinkta, det uppladdade vackra urverk som förlöste sin energi i en skön symfoni.

Hennes leende frambringade schvungfulla tankar och
känslor i mitt innersta. Obegränsade och gudalika
var vi då vi älskade, älskades av varandra.
© Niklas Holmgren