Vore jag såsom ett skelett - i natten en oåterkallelig skugga
kunde jag med viljans makt slitas från existensens gravitation
kunde jag såsom en ton, eller flyktig gnista, falla ut i det enorma tomma intet och försvinna

Vore jag såsom en droppe - i havet en obetydlig liten mängd
kunde jag i ett minne upphöra att finnas till
kunde jag likt en okänd siffra försummas av en livets ekvation och glida ut i det omätbara djupet

Vore jag såsom ett urtidsdjur - i skiffret förstenad
kunde jag som i en dröm vakna och finna verklighetens bedräglighet överallt
kunde jag återfinnas om miljoners miljoner år och då erhålla ett annat värde och kanske dignitet

Vad efterlämnade man då åt de nästkommande
om inte ansikten dolda bakom dödens slöja, fårade och ärrade av dagars och nätters åldrande

Berget på andra sidan av mitt fönster ändrar form i den tilltagande gryningens ljus, och jag tänker ännu en hopplös tanke, låter den förföra mitt arv, och höjer handen i en sista skål. Vi var ändå aldrig här.