Om jag inte trodde livet annorlunda. Ville jag inte. Sitta på ett smultronblad och fläta sånger. Då ville graven vara vackert inredd för kosmonauter och bättre bedagade tankar. Och ingen skröplighet ville bo sida vid sida med den som vet att inte dö nedtrampad.

Detta vet jag.

Med samma i nerverna inristade vetskap. Som smaken av salt.

Men vet du? Jag är ju mer.

Det är därför jag kämpar med att sätta fotavtrycken annorlunda nu. För jag vill inte längre vara. Den där. Du vet. Som man håller nära.

Men aldrig på riktigt.