Som om du sutte fast där

med huvudet före

rakt in i min bröstkorg, och som om jag försökte DRA DEJ UT ur blodet mitt

Som jag sliter och drar, som du biter dej fast; med tänderna rakt i mitt hjärta. Och du säger att jag håller dej kvar.

När jag drar allt vad jag kan, håller i dina fötter, så börjar det blöda, rakt ur hjärtat, och det är nog livsfarligt. En läkare skulle utan tvekan råda mej att inte försöka dra ut dej, utan att låta dej sitta kvar. Det vore annars risk för att patienten förblöder.

Ja. Så är det. Förblöder.

Satan, vilken smärta; man borde satt yxan rakt i skallen och kluvit mej som ett vedträ. Istället.

När en del av mig drar ut dej och en annan del inser sin ofullkomnad utan den delen som då kommer att saknas.

Vem ska jag då tala till? Vem ska jag kalla Du?

Tio år, sen läker såret. Om det blir ett hål efteråt så bör man fylla igen det. Med plastmassa, eller annat kött. Någon annans kött, eller en protes kanske. Kan man kanske göra sig en ny kroppsdel som sticker ut ur hålet i bröstet? En tredje arm?

Det skulle förklara varför folk, människor, inte vill sitta bredvid mej på bussen. Och vara användbart i en tid då effektivitet är så viktigt. Så att man kan göra flera saker samtidigt.

Om jag också hade en ny hjärna, inställd på kvadruppelt simultanitet.Vore jag en eftertraktad kvinna. Om så vore. Men så är icke. Nu är det inget att göra. Utom att vänta på att tiden går.