Konturen av dina läppar. Så lockande och samtidigt dödligt giftiga. De tillhör inte mig. Har aldrig gjort. Absurt på ett slags sockersött vis.
Huden är ett skal som döljer det vackra inuti.
Kan du känna det? Kan du känna hur jag lider när du drar dig undan, låter lager efter lager av celler beslöja dina ögon, komma emellan. En sårskorpa som inte vill försvinna.

Låt mig dö.

Vad får ditt hjärta att vibrera? Vad lurar bakom dina förseglade läppar? Är det tillit? Vänskap. Finner du det du söker? Säg mig, vad ser du när du speglar dig i mina ögon.

Snälla, låt mig dö nu.

Jag vill vara nära dig. Måste vi prata? Får jag sitta såhär, bara tyst och stilla, andas in din doft. Borra näsan mot din hals. Känna ditt hår mellan mina fingrar. Reda ut tovorna en efter en. Komma närmare.

Nej, låt mig dö i stället. Jag gräver min egen grav.

Jag vill inte låta bilderna ta slut, trots att de bränner ett hål på min näthinna. Trots att de karvar och hugger i mitt redan spruckna hjärta. Det är nu i spillror. Går det att reparera? Kanske… Kanske om… Nej.

Låt mig bara dö nu. Jag ber, snälla.

Karusellen har startat, glåporden haglar. De kommer från mig. Du sitter med ett ensamt hjärta och trevar dig fram. Varför min blick sakta glider undan? Åh, det är ingenting. Ingenting? Förnekar jag bara mina känslor eller förnekar jag nu även min egen existens. Förlöjligar. Tillintetgör. En flamma som nu bara är en gnista. På väg att dö ut.

Ja, precis så! Låt mig dö.

Du sträcker dig mot mig. Jag känner din doft. Du kommer närmare. Du ler, kittlar mig. Inget mer. Inget mer. Som ett blankt papper. Det kommer aldrig bli något mer. Smärtan. Knivskarp. Illamåendet sköljer över mig. Klarar jag mer? Jag har nått mitt slut. Vänlighet byts ut mot empati. Jag vill inte ha det. Du förstår inte. Hur skulle du kunna förstå? En ängel behöver inte skörda. I detta fallet är grödan övergödd. Svältfödd. Det spelar ingen roll. Olika som bär.

Snart dör jag.

Musiken. Den stannar snart. Musiken, det som fått min kropp att leva, andetagen att fortsätta. Ett efter ett. Smärtan bultar, hamrar. Sågar, sliter, river. Mitt hjärta. Mitt hjärta, det förblöder. Det är i stycken, slarvigt ihopsydda. Men nu blöder det ymnigt. Jag tar steget ut. Jag hälsar på stjärnorna och vet med ens att där hör jag hemma.

Jag ber en sista gång.