Hon stannar inne nu. Spelar sina tungsinta cellotoner. Ljudet flyter nu, när saltet har stelnat över vindarna, och hennes tankar. Hon har så många liv att passa in, de förödda och de delade. De som sover därinne, och vill vara tätt intill hennes egna tankar. Hon travade dem i vedboden till vindarna. Och veden till kaminerna, där hon brände alla de ihoptråcklade sorgerna hon burit. Den ensamma tiden i hennes förklädesficka.

Smulorna, dem hon borstade ned i golvspringorna. Där varken livet eller döden kommer in. Vare sig sakta eller trevande. Den kommer snabbt om. Den kommer alls. Likt ett tremolo.


Hon stannar inne nu. Det är så många gånger hon har tänkt att hoppet är ute. Med alla världarna och människornas suckar. Hur ödesmättat. Dom driver omkring, dom där horderna av trashankar. Dom som hon hade velat hjälpa. Stilla deras sinnen med sin musik. Det var innan hon tappade sinnelaget. Men de slet av henne. Sedan kom allt våldet, hon kände inte igen det. Att människor gjorde så. Men det satt i deras själafickor, våldet, i deras tankar. Det var som ett spel för dem. En kämpalek, att vinna och förlora. Ja alla var förlorare. Det fanns inga vinnare i deras spel.

Hon hade köpt sig en cello att spela på, det var sorgernas dunkeltoner att vagga världen till sömns med. Så mjukt och skyddande spelade hon för dem som var dömda. Som förlorare i sitt eget nollsummespel. En vaggvisa för dem som mot förnuftet förlorat, att slutligen och evigt gå i kvav.

Den stora kratern som hade öppnat sig. Nedanför hennes fötter.

Hon sitter där på en låg stol och spelar. Hon har stannat inne länge nu, för att sörja dem som omkommit i stormarna.

Och hon stannar inne, hon spelar tills de blåst över. Om de nånsin blåser över.