Mitt troende är klent,
liksom förståndet.
Det nu försöka ändra är för sent,
bättre då att få det överståndet.

Ej heller hjälper det att blunda
när den sista resan stunda.
Som agnostiker man saknar stöd,
då man plötsligt står inför sin död.

Skall då de som tro helt sakna
få dö i total ovisshet
om vad som komma skall
och stort förvånad bli ifall
man ej fick sova i all evighet
utan till en domens dag skulle uppvakna.

*

Då Karon sedan sin färja skjutit
ut från floden Styx’s ena strand
efter det jag ögonen för evigt slutit,
jag föres bortåt till ett okänt land

Så först med enkel färja utan lyx
jag bliver forslad över floden Styx,
och betalar gör jag givetvis
med en Obol, som är den resans pris

Vid ingången till Hades rike,
står en Kerberos på vakt,
som där alla ankommande frukta.
Otäckt också svavelångor lukta,
ifrån denna hemska trakt
 som förvisso icke har sin like

*

När så Styx jag äntligt kommit över,
ta paus för någon vila ej jag hinner
då fyra ytterligare floder jag behöver
korsa förrän jag Dödens rike finner.

Av dessa fyra floder som är kvar
först Lethe, glömskans flod jag överfar,
medan de trenne som sedan återstår
lite senare jag korsa får.

Dock förrän till Hades jag blir överbragt,
några ord jag vill Er säga,
om Ni nu orkar höra på.
”Först så måste Ni förstå
att jag på guldvåg aldrig orden brukar väga,
och således ej heller vad som nu blir sagt.

*

”Först jag ber Er att mig ej sörja.
Bara se mig som jag stod och gick.
En som pratade en massa smörja
men som ändå var en hygglig prick”.

Och dessutom liksom så:
”Honom kunde ingen vara säker på.
En rolig, enkel och förbaskad tok
på vilken ingen kunde bliva riktigt klok.

Minns bara hur fräckt han skämtade
och hur  ej ett enda ord av allvar
vi fann i allt det tokiga han sa´
till oss varenda da´
och hur han heller aldrig gav oss svar
på varifrån han sina stolligheter hämtade