vartefter orden gick ur mina händer
blev de allt tätare; i början föll de likt
fladdrande fjärilsvingar, men snart
fylldes de med sorgen jag burit inom mig

redan barnet som jag varit
bar det tjocka, trögflytande

tungsinnet

nu rinner det genom fingrarna som
blod hämtat ur stumma blodkärl
fläckar de varje andetag
drar sig tätare kring min kropp
och öppnar de stängda ventiler

av loneliness

det är som om orden
inte finner varandra
av ensamhet är det
som jag stannar här nu
bland katarakterna

jag stannar

tills fjärilarna svarar