Avlagringarna i trumman samlades in, torkades och förpackades i lufttäta kapslar. Risken var försumbar, möjligheterna avsevärda. Den tunga men inte oangenäma doften av fermenterade skaldelar fläktades ut och blandades med friskluften i takt med syrestenarnas vaggande rörelser i det lite fuktiga grottrummet.

Men gasen stiger, våldsamt potent och brännande underkyld. Är detta fadern till den renhetens låga som i myterna bränner bort allt oädelt men härdar det som klingar rent som obsidian?