Porslinskannor bärs fram, dina knän bär upp din haka
Vattnet får inte svalna så att du börjar att skaka
Händer håller kannor i porslin och vattnet sköljer över dig, ditt hår
Deras händer har en syssla, lyda din befallning dom frågar inte om dom får

Jag hoppas att aldrig den bilden försvinner, om jag så skulle bli blind
Jag hoppas att jag aldrig slutar fångas av hur en strimma ljus målar rodnad på din kind
För så länge jag ser det, så länge jag älskar det är jag just jag
Den kvinnliga gudens makt så stark, sen spelar det ingen roll om andra dömer mig som svag

Benen känns stela när du reser dig upp och sträcker ut din kropp
Ännu är dom inte i närheten av den punkt där huden skjuter fram, lyfter fram, reser en topp
Den första handduken som börjar tvätta var redan från början våt
Du sträcker ut dina armar du knäpper händerna bakom din nacke så dom kommer åt

Jag hoppas aldrig livet i denna skepnad rinner i väg, även om min kropp skulle dö
Dom där nakna varma kvinnliga formerna, det där håret, dom där ögonen som en stilla sjö
Och jag sitter och ser på, rökande, just där vet jag att jag är just jag
Då vet jag vem jag är, och att jag bara kan vara jag, då kan jag vara mig själv för ett slag

Du viker inte med din blick, den är fäst längre bort, mer vatten, mer handdukar, mer
Vattnet från porslinskannorna häller vatten över dina axlar, händer, dom blir fler och fler
Varje finger tvättas och masseras, din fot på karets kant
Först dina fingrar, sen dina vader, dina tår tvättas likadant

Jag hoppas att en liten ström av den känslan av att få leva aldrig kommer försvinna
Jag hoppas att jag alltid kommer påminnas, att du finns kvar, en själ, rakt igenom kvinna
Jag hoppas att jag alltid håller det vid liv inom mig, för ibland är jag bara jag
Just i denna stund är jag, jag, den jag alltid varit, även om varandet varierar från dag till dag

Försiktigt flyttar du foten för att dom ska komma åt
Handduken letar sig in i hudveck, tränger in, aningen djupare än tänkt, den är varm och våt
Sjunkna på knä framför karet tvättar dom dig, nerifrån och upp så långt deras händer når
Händer håller redan vassa rakknivar, redo att tukta och utplåna allt hår

Om man är sina ögon hoppas jag att jag aldrig slutar se dig framför mig oavsett var du finns
För varje gång som jag ser med dom ögonen då ser livet till att jag minns
För det är du som är du, en kvinna, dom som det inte finns så många av
Jag känner tacksamhet för att jag är jag, jag hoppas mina val följer mig till min grav

Bakom dig, över dina skuldror, ner över din rygg ger du händerna den tid som det tar
Kutandes över karets kant kommer händerna, baksidan av dina lår tvättas med en hand var
När huden inte är blöt nog kärvar handduken, din hals, dina underarmar, underifrån dina bröst
Du utsätts för det för att du har befallt det med lugn men ändå bestämd röst