Jag gav honom en pistol och sa:
Skjut bort mitt ansikte,
jag klarar inte av att se det en gång till

I stället sa han:
Varför slutar du inte bara kolla?

Jag svarade:
Därför att jag är för svag för att motstå

Han flinade mot mig:
Annars hade du aldrig bett mig skjuta dig. Här, ta pistolen och skjut mig i stället.

Jag förstod inte:
Jag vill inte skjuta dig, det är mig jag inte klarar av. Sluta prata och gör det bara

Han log fortfarande:
Jag tycker att ditt ansikte är vackert. Det vore en synd att förstöra det.

Jag skrek:
Det är en synd att det får finnas en sekund till!

Han blev allvarlig:
Jag kan göra det, om du verkligen vill att jag ska göra det.

Jag sa:
Annars hade jag aldrig bett dig. Skjut mig, rätt emellan ögonen och sen en gång till i munnen.

Han gav upp:
Innan jag gör det, så berätta bara varför.

Jag andades ut:
Jag upptäckte idag att det inte var mitt ansikte som stirrade tillbaka i spegeln. Jag klarar inte av att veta att någon annans ansikte har bytts ut mot mitt. Skulle du vilja se någon annans ögon möta dina i din spegelbild? Hur skulle du kunna lita på det du ser? Så skjut bort det. Jag finns här under, någonstans.

Han höjde pistolen:
Jag ser bara ditt ansikte framför mig nu och jag kan inte tro på att det du säger är sant. Men för din skull ska jag göra det.

När det var klart, tog han av sig masken och lade den bredvid pistolen. Spegeln framför honom var krossad och det var tyst.