Jag vet verkligen inte vilken fot du står på.
Ibland är det precis
som om vi inte känner varandra alls.
Som om vi just har mötts på en parkväg
långt bort från civilisationens all konvention.

Med värjan eller pistolen i var hand
stegandes bort från varandra
räknandes stegen, vänder oss om
och upptäcker att vi är ensamma i skogen.

Mellan färggranna höstlöv silar solskenet
ner mot marken och belyser våra ansikten.
Men det är först när fågelsången
vittnar om verkligheten
som vi hejdar oss mitt i steget
då vi höjer våra armar i full beredskap.

När vi blir varse fågelsången
och känner våra hjärtan
klapprande rida bort
från vår gemensamma verklighet
på vild flykt från denna möjliga strid.

Då tar vi våra förnuft till fånga
och höjer våra händer så att stålet blänker
i solens sken och så ljuder skotten
från höjda värjor
och blodet sprutar från tänkta öppna sår.

Sedan vaknar jag och upptäcker
att täcket är vått av blod.
Det har runnit från näsan, tänker jag genast.
Men jag har fel.
Genom täcket sitter där en värja
och darrar ännu efter skottet.

Kulan har genomborrat tyget
och trängt genom huden in i hjärtat.
Jag måste drömma och vaknar ännu en gång.
Nu är det äntligen morgon igen
och jag kan andas ut.

Senare på dagen ljuder hesa Fredrik
och meddelar att nu
har det tredje världskriget brutit ut.
Vilket gör våra stridigheter futtiga
och ovärdiga de fallande höstlöv de är skrivna på.