|
|
Skillnaden mellan risk och chans.
Vissa dagar varar längre än andra, och två steg framåt följs av tre steg bakåt.
Regressionen är ett faktum.
Huvudet spelar upp ett scenario där drömvärlden och verkligheten har bytt plats.
Det yttre skiftar varje sekund, för det är svårt att förutse reaktioner över vad som spelas upp.
Mönster bryts ständigt och vid varje brott, uppstår en större fast osynlig fraktion som oftast inte märks av, men den är mycket skadligare.
Ett enda stort test avgör ödet, och det är skrämmande hur så lite kan göra så mycket.
Tre gånger är tillräckligt, tre gånger är oundvikligt och tre gånger är definitivt. En hand hålls upp och kanske kan man se genom fingrarna, men inte idag.
Röster höjs och sänks för ingen vill bli gjord till åtlöje, ändå är det värsta redan över men minnen kan ju vara åh så verkliga.
Ögonen rullar under stängda ögonlock och det syns att drömmen är riktig för alla.
Att kasta första stenen är en synd, men desto syndigare är det att inte kasta alls, för stenarna på marken betyder ju ingenting.
Trots allt som sker genljuder en siren och når allas öron och ögonen lyses upp av något som ser ut som förvåning blandat med besvikelse.
Ingen vill lämna, alla vill lämna men regressionen ÄR ett faktum. Ikväll tog alla tre steg bakåt, men egentligen så gör det ingenting.
De står ju alla på samma plats nu ändå.
Fri vers
av
Lovisalouise
Läst 571 gånger
och
applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-10-11 01:19
|
|
|
ej medlem längre
Gällande ord som exempelvis öde och slump så är det ju naturligtvis fråga om hur orden definieras, i grund och botten är det alltså en fråga om vilka antaganden man är trygg att stå på när man ställer frågan. Mot bakgrund av den konventionella materialistiska världsbilden så skulle jag vilja konstruera två exempel för att utforska frågan.
1. Låt oss tänka oss en varelse som helt saknar minne. Detta väsen existerar i ett slags tomrum, trots att världen hela tiden är full av sinnesintryck, så upplevs ingen förändring. Världen ter sig inte som en flyktigt flöde, men är heller inte statisk eftersom medvetandet så att säga "dör" hela tiden. Det saknas kontinuitet nog för att etablera ett "ego".
2. Låt oss i stället nu föreställa oss en annan varelse, någon slags transcendentalt väsen vars minne löper över hela existensen. Den ser födelse, liv, död, återfödelse och hela cykeln av existensen från evig forntid till evig framtid, och den ser allt på en gång, upplever allt samtidigt. För detta väsen ter sig världen inte heller som ett flyktigt flöde, men är inte heller statiskt eftersom komplexiteten i dess medvetande överskrider ("transcenderar") gränsen för ögonblickets punktformiga stas. Kontinuiteten är oändlig, och det finns inte rum för något ego, det finns bara existens. Detta väsen kan kanske tänkas vara det tomrum som varelsen i förra exemplet vistas i.
Jag tänker mig då medvetandets utveckling eller uppvaknande som en progression från det första exemplet ovan till det andra. Illusionen av ett ego är kopplat till en felaktig analys av de sinnesintryck som upplevs.
För att svara på min egen fråga, ingen av dessa två varelser lär ha något koncept om varken "slump" eller "öde". Båda dessa koncept är helt bundna till upplevelsen av tiden, och upplevd osäkerhet kring framtida händelseutfall. Det är också bundna till deras inbördes motsatta förhållande till bakomliggande mening, vilket "slump" negerar och "öde" bejakar.
Om tiden i konventionell mening inte existerar, är en illusion, så blir svaret att det inte inte är motsägelsefullt att varken tro på varken ödet eller slumpen, iaf inte med min världsåskådning.
Jag kanske är struktur och konsistensmässigt korrekt, men jag kan anse hur det blir ett filosofiskt exempel utan att lyckas göra en relevant koppling till vår empiriskt upplevda verklighet. Men är detta verkligen möjligt? Går detta med dagen begränsande, smått dogmatiska regelverk att "bevisa"? =)
Man komma komma med komplexitetsteorin som ett motargument men vad schackspelet beträffar så måste man göra skillnad mellan komplexitet och komputabilitet. Schack går att fullständigt analysera givet oändligt med tid och datorkapacitet (precis som att ett gäng apors slumpmässiga knapptryckningar på ett tangentbord ger Shakespeare's samlade verk givet tillräckligt lång tid).
Även om antalet möjliga Schackpartier är enormt stort, så är det fortfarande ett ändligt antal. Plockepinn är ett exempel på ett spel med ett oändligt antal möjliga utfall även i teorin. Kanske. Det finns flera komplexa teorier men eftersom jag inte är professor i matematik så kan jag inte beskriva dessa olika slumpfunktioner med vägledning av stokastiska variabler vilket den "moderna vetenskapen" kräver. Så man kalla mycket för pseudovetenskap (felaktigt enligt mig) då gränsdragningen mellan "riktig" vetenskap och pseudovetenskap är långt ifrån tydlig och invändningsfri, det är därför försöken att objektivt definiera denna gräns inte helt lyckats.
Jag tycker mig ha uppmärksammat att benämningen pseudovetenskap snarare blivit ett uttryck för talarens negativa inställning till ett specifikt ämne än en objektiv ståndpunkt. Det finns vanligtvis flera konkurrerande teorier för att förklara eller beskriva ett fenomen. Pseudovetenskapens kritiker och deras klander framstår därför enligt mig som extremt godtycklig då många vetenskapliga teorier är ofullständiga. Till och med gränsen för den högsta möjliga hastigheten (dvs ljuset) har nu kommit att ifrågasättas genom kvantfysiken.
Detta via partiklar som myon neutrino. Kvantmekaniska effekter märks oftast inte på makroskopisk nivå så för att beskriva energinivåerna hos system som atomer, molekyler och subatomära system är kvantmekaniken en absolut nödvändighet. Även EPR-paradoxen bevisade Einstein fel, vilket nästan blir komiskt då detta tankeexperiment var utformat av Einstein och hans kollegor för att motbevisa kvantfysiken, men den kom alltså att göra det motsatta och samtidigt konstatera att något är fel i fysikens grundvalar. Einstein hade även fel i att universum var statiskt då man konstaterat att det expanderar, vilket gör att man kan ifrågasätta det mesta. Hade Einstein fel kan alla ha fel. Naturligtvis även jag.
Med detta sagt menar jag att gränsen mellan pseudovetenskap och vetenskap är uppenbart arbiträr. Skulle kunna fördjupa mig ytterligare i detta genom demarkationsproblemet (hur och var man ska dra gränsen för vad som är vetenskap), falsifierbarhet (metodologiska krav för att en teori ska anses vara vetenskaplig för att en teori ska anses vara vetenskaplig dvs återskapa en observation eller experiment) och Inkommensurabilitet (något som inte kan jämföras med något annat vid mätning) men jag letar efter andra saker..
Det allra mesta man lär sig i läroböcker är förlegad kunskap då det kan ta upp emot tjugofem år för nytillkommen fakta att få vetenskaplig förankring samt acceptans och därmed skapa ett paradigmskifte/vetenskaplig revolution och hamna i läroböcker. Alltså är det både felaktigt och högst felaktigt att påstå att det man läser i en lärobok alltid skulle vara en modern eller absolut sanning. Alfred Jules Ayer den logiska positivismen (en filosofisk inriktning som innebar att endast observerbara fakta är vetbara) främsta representanter sade efter en nära döden upplevelse: "den försvagade aningen min övertygelse att min död.. blir mitt slut, även om jag fortsätter hoppas att den blir det".
p.s. så många ord... så lite sagt. Man bör sträva efter det omvända:
"It is too clear and so it is hard to see. A dunce once searched for fire with a lighted lantern. Had he known what fire was, He could have cooked his rice much sooner." - Mumon
2013-10-02
|
|
|
|
J. Herward
Min tolkning:
Ibland tror jag att det är vitkigt att rannsaka sig själv och vem man är först, och sedan få rätten att ifrågasätta någon annans agenda. Din fråga står fortfarande obesvarad från hållet du skickade din sista signal. Hur ska man våga vidröra den som sover? Finns inget annat val än att dölja och dränka det som aldrig får uppdagas. Ett brott. Älskar, älskar inte? Bättre att leka lika barn leka bäst, tills den tredje persons inblandning visar sig allt för svår en utmaning. Kontamination och smälthärd. En väskap kan ta 10 år att bygga upp men en tredjedels sekund att förstöra.
Ingenting är vad det verkar. Ser innåt.
2012-10-12
|
|
|
Nästa text
Föregående
Lovisalouise
|
