hon talar om sorg
om att leva i den

och om skor
som står kvar på mattan i hallen

han vill inte prata
om sin fars död

sorgen lämnar ärr
kliar om och om igen

när man kliar
blöder det

den finns alltid här
sorgen

den tar vila ibland
tätt intill glädjen

ibland tror jag
att de håller varandra i hand

jag tänker på
att han nyss fyllt 97

när vi pratade
för en stund sen
sa han att han känner
sig nöjd  

han behöver hjälp att
ta på sig skorna

när han inte längre
finns, är jag äldst

jag sveper den röda filten
tätt omkring mig
ihopkrupen
i soffans hörn

ser filmen om pojken som hittar sin mamma

för att mista henne igen

hans sorg skriker
vi hade nyss lärt känna varandra

och höstmörkrets
sorg
finner sin väg ut

i salta droppar

förlöst av andras sorg

© Eva Langrath oktober 2012