Säg mig, måne, om du fryser,
en natt som denna, kall och blå?
Så blekvit du på himlen lyser,
så enslig tycks din bana gå!

Själv har jag också tappat färgen,
och blivit blek som en månsten,
och fryser ända in i märgen,
en gravkyla i märg och ben.

Känns som jag är en orosande,
som ylar ödsligt i en skog
- en vindil kommer och bär fram det
urtidsyl som plågats nog.

Men trolskt är skenet som mig famnar,
jag badar i dess vita glans.
Ej vet jag nåt om var jag hamnar,
men vill ej någon annanstans.

För trösterikt här doftar marken
av multna löv och fukt och jord.
Likt Noa, som steg ner från arken,
ser jag en ny och bättre jord.

Det tycks mig som om natten bär mig,
den sveper upp mig i sin famn.
De orosandar som förtär mig
kallar också mitt sanna namn.


Kan månskenet förvandla
tårarna som flyta?
Med månens sken de blandas,
försilvras deras yta.
Likt floden Styx de svalla,
än varma och än kalla,
under mitt skal som brista
- allt kan jag ha och mista!

För hitåt leder stegen:
att världen är min egen,
att varje stund omfamna
och ändå släppa fri.
Varje stund dö
för att kunna bli
det nya nuets jag.

Varje dag.
Varje andetag.