Man måste våga älska.
Bli större än smärtan.
Hålla sitt råa, nakna, skälvande hjärta
i sin utsträckta hand,
utan att veta om den man möter
kommer att vårda det hjärtat ömt
eller hoppa på det
med spikskor.

Man måste våga se
glansen från Guds rike
i sin nästas ögon.
Man måste våga tro
på den glansen.

Man måste våga mötas
på en tom och stilla plats
långt bortom alla åsikter, teorier och idéer.
En plats där tankens alla påhitt bleknar bort
i Verklighetens klara ljus.

Från vårt allra innersta djup ljuder en kallelse:
det är dags nu.
Om inte vi kan våga detta, så vem?
Om inte nu, så när?

För här finns ingenting som inte är vi,
och har heller aldrig funnits.
Så kom, låt oss äntligen gå till vila
i varandras blickar,
och stanna där.
Tills vi kan känna att vårt blod,
vårt längtande blod,
måste ha blandats nu.