Det är ingens fel.
Dessa dagar av djupaste sorg.

De bara kommer ibland.

Lägger sig mjukt till rätta runt omkring mig.
Fäster sitt vemod inom.

Och jag blir henne där.
Den onåbara bakom glaset.
Det gömda i ett spelat pianostycke.

Och jag vet.

Att dagen blir en av dem
där allting har en kant av violinblått.

Den trötta sucken av nu igen går genom kroppen.
Jag lägger det lilla mig tätt intill.

Och vi får dagen till att gå.
Med at gråta över andras liv på youtube.
På Lundellskt vis.