Jag vet.

Jag är varken enkel eller obesvärlig.
Och tåget går åt fel håll.

Men jag är mig.
Alla dagar.

Också dem där jag inte helt är hemma.

De dagar när det inne i svävar lite vilset omkring.
Bland getter och elgitarrer.
I en luftballong för den ängsliga själen,
själen med plåster på.  
Den själ som nynnar Cohens Halleluja
och hoppas på tålamod.

Och en massa kramar. När den ramlar omkull.