Också jag.

Också jag.

Det går en suck genom kroppen.

Varje cell.  
Lägger sig varligt tillrätta.
Det är en bit kvar.
 
Men ändå.

Aftonens pensledrag.
Bär doft av nytt och dörrfarväl.
Och det finns något sårbart lyckligt i detta.

Som en horisont ankommen.
Som ett mjukt inträngande.

Rakt igenom. 

Taggtråden.
Muren.
Glashanden.

Inte längre en toffla.
Inte en man trampar på.

Inte en.

Man gräver sig in i.
Och bryter sönder.
Av egen fucking rädsla.

För att man sett vingarna.
Och ljuset.

Där inuti.