Det är redan april
och allt det där som frös fast
efter ett glödande september
är fortfarande fruset och kallt
av allt jag lovade att glömma
minns jag varje detalj
och mina trumhinnor frös fast
den dagen du försvann
mellan dina spruckna läppar mellan orden
berättar du din hemlighet
ett vitt brus vid mitt öra
som träffar min trumhinna
en hundradel försent
tusen år efter explosionen kan jag äntligen höra
hur du ropade på hjälp
och min apati solkade ner
ett samvete som en gång var rent
Det är elektriska impulser
som bara fyras av fyras av fyras av
i ett tomrum ett brinnande inferno
utan synapser utan kopplingar utan några svar
en radiosignal
som sänts i trettio år nu
och ett eko i den tomma etern
är det enda som finns kvar

Du var inte ensam om att leva ditt liv i svart
om att ha orden som en sista utväg
om att slicka på alla lyktstolpar
för att för vissa av oss
är det det enda sättet att hitta en fast punkt i tillvaron
men på slutet var du ensam
när viskande andetag utgick från 365 brutna revben
allt du någonsin anklagats för
stank av ruttnande ungdom
och det enda man vet är att bara
fastnaglad i bländarens insikt
står slutarens konturer klara
att det är någonting förblindande och förlamande
med slutgiltigheten
med det ofattbara

När all energi jag sparat går åt till att inte gråta
inte svamla inte brista inte falla
för att stigarna i mig är för smala för två
men för breda för en
för att du tände ett ljus i mina ögon som brinner än
så när jag blundar bränner det till och jag tänker
aldrig igen
fyller stigen själv
för om alla vägar leder till Rom
måste dom också leda bort
vilket ger mig hopp om att hitta hem
men det är svårt när ögonen som möter mig i spegeln
inte längre är en vän
när jag inte kan gå inte kan stå
när jag tror att jag ska träffa botten
för att upptäcka ett bottenlöst hål
en olycksbådande känsla som inte rinner av
trots min själ av teflon
blank och hård
fräter och bubblar det
liksom inifrån

Du brukade säga att mörkret vi ser
gör att stjärnorna syns lite mer
och i det kompakta mörkret
du lämnade efter dig
ser jag bara fler och fler
och nu är det bara stjärnorna som kan få mig att le
för att jag vet
att även om vi inte möts
så gör våra himlar det

Du var en hjälte
en hjälte och vår vän
dom trängde sig in och slog sönder allt
och vi som stod maktlösa i din kamp
fick se hur du överlevde alla dagar
alla dagar
utom en