Polissirener ekar genom de tomma gatorna.
En svag doft av våt asfalt letar sig ner i underjorden.
Där sitter jag, väntar på att stadens hjärta ska börja slå.
Det är fuktigt och kallt, det är svårt att andas.

Ovan jord finns bara mörker och tomhet.
Kyla som tränger sig in i mitt jordiga inre.
Mina händer skakar av ångesten.
Kolbitar av mitt återstående samvete.

Sanningen finns faktiskt där ute, även om den är svår att hitta.
Men jag stannar hellre här
där jag vet
att jag för alltid är trygg.