Vi kan väl träffas av blixten, tillsammans?
Ett möte, en störning, en explosion?

Mitt mosiga ansikte nära ditt
efter en upplevelse av kosmiska mått.

Du ser på mig som den jag vill vara
inte den du vill att jag ska bli.

Ett leende, en kram, kanske en puss.
Flyktigt försök till försoning.

Ska vi försöka på nytt?
Nej, blir svaret...
det ekar fortfarande i mitt tomma huvud.

Saknaden är oväsentlig.