Jag vet att din själ har ruttnat

vid åsynen av kreativitetens död,

många nålar
fyllda med sanningar av gips,

har paserat mina tankar
besk av tiden,

vidrörd av ingen
sömnbristen du besitter,

toalitärt elände
härbevid ligger din kropp och lyser utav strålning,

mina sanningar
som den att jag har en dödskalle i mitt hjärta,

och en hjärta utav smälta stearinregler
skapade för att hålla sanningen borta,

är ovesäntliga
kyss mig snabbt i själens fickor,

det onda skapat utav mig
den usla kvaliteten på mina känslor,

poesi,
bristen på logik

empati,

jag är ond
åtminstone enligt vissa kriterier vilka världen fruktar,

jag kan läsa mellan rader utav stål,

eller måla himmlen grå utan skenbar orsak
eller krossa döden,

mörda all visdom med mina dogmer
lyskraften i ögonen,

oskyddade mot intryck
solglasögonsögon,


jag kan ju ej andas utan gasmask
läste realisation inatt,

vet att du närmar dig gränsen för min smärta
ger mig allt en leksakspoet behöver,

såsom skam inför åldrande sånger jag engång skrivit
eller en önskan att bli dadaist i solens stank,

vi var sanna