Då var det 1912. En av pappas morbröder hette Emil Magnusson och deltog i stockholms-olympiaden 1912. Där tog han brons i den för dagens friidrottspublik kanske smått originella grenen diskus sammanlagt; man gjorde ett antal kast med varje hand, varefter man lade ihop respektive bästa kast. Emil växte upp på ett torp under Häckeberga gods i Genarp i östra Skåne, tillsammans med min farmor och deras åtta syskon. Om jag förstått det hela rätt så höll föräldrarna, Magnus och Hedvig, dem i örat med ena handen och klappade dem på kinden med den andra. De fick med andra ord, med tidens mått mätt och utifrån rådande omständigheter, en ganska trygg uppväxt.

Och man skulle sköta sig och jobba hårt, dels för att inom den feodala struktur man levde fanns inte mycket val om man ville bli vid gård och grund, men också för att det låg förändring i luften; en ny tid bröt in på bred front, nej den var redan där; dess dagg, rännilar och mjuka regn hade redan underminnerat mycket av det som var gammalt och murket.

En gråmulen och jordtung arbetsdag på godset, en i raden av tusentals andra, viskade några telegrafstolpar bara genom sin närvaro till den som ville, och orkade, lyssna, att just de, fältens, åkrarnas och fattigstugans böjda ryggar, i en akt av vilja kunde lyfta en tanke, en känsla, kanske bara en hastig förnimmelse, upp i ett kraftfält av pågående revolutioner omöljliga att stoppa. På bråkdelen av en sekund lyfte telegrafens gnista en tanke och bar den dit den var tänkt, för att några sekunder senare föda en ny; vidare och djupare än dessa två. En röst i en telefon förenas med oräkneliga andra till en stämma som med ens gjorde jorden en och odelbar. Kunskap som förr krävde veckor av mödosam seglats, förmedlades nu med teknikens och vetenskapens hjälp med till synes ljusårs snabbhet.

Liberaliseringen av politik, ekonomi och samhällsliv, arbetarrörelsens framväxt, många av världens gryende befrielserörelser och den unga amerikanska republiken, hämtade näring ur en sekulär formulering av den ursprungligen religiösa idén om alla människors lika värde och rättigheter. Den som gick i ett första majtåg eller steg i land på Ellis Island gjorde det inte sällan med böjd och bruten rygg, men den som tog sig tid att se, såg, att den var rak.

Från fjärde klass gick jag i Larsbodaskolan i Farsta, och en dag på högstadiet kom en uppenbarelse till oss i klassen. Fröken introducerade henne och berättade att hon hette, Pi; en mjuk och ständigt rullande våg av tal. Och vid bara en knappt förnimbar förskjutning av sinnets lins, den ljusa och klara punkten Pi. Ja, man kunde faktiskt luta sig tillbaka i bänken titta ut genom fönstret och smaka på ordet, som i begynnelsen var, Pi; den oändligt lilla undersköna punkten; nästan noll, ingenting, och ändå inte. Och sedan, oerhörd, ofattbar expansion i en oändlig serie av tal expanderande vid synapsernas deltan divergerande; en solfjäder föds, öppnar sig och andas i en allt vidare båge av färger, klanger och ord. Damm och stoft kardas och varpen far genom nystan av sekunder och väver nebulosornas varma pulserande livmödrar i silkets mönsterväv. Och när du formar dina läppar för att uttala hennes namn, Pi, då kysser du henne; kärlekens, fantasins och kognitionens flödande källa. Talet enligt Pi.

Redan då Emils diskus roterar genom luften anar man hennes närvaro och utbredning. De som vet mer än Emil har redan en enkel skiss, ett utkast från samma öppna cirkel som Emils. Sin hypotes har de skissat på gräset under hans längtans båge; enkla geometriska former; som skuggan av en solfjäder.
Emil står vid dess bas och kan inte överblicka hela dess form och struktur. Men hans virvlande öga ser, och dess funktionärer går och småspringer över gräset genom och över svarta tavlan; kritan yr, dansar i luften, samtidigt som de oroligt och fascinerat läser dess spektra; vill veta hur det förhåller sig till deras tankar kring tid och rum, det nya ljuset och människan som alltings mått.

Var ska den landa? Emils vilja att tolka och förstå sin värld; att växa i och utöver den och bli en del av något vidare, djupare och bättre, ett mer rättfärdigt samhälle, finner näring och syre i dessa tidens nya paradigm; av hans vägra att vara slav och i visshet om människans värdighet. Om några sekunder ska den göra ett avtryck och fixeras i tid och rum; dess närvaro då och där, som ett fotografi. Emils diskus sjunker genom det nya ljusets mjuka spektra; virvlar i och genom den tunga jordens egen cykel. När den slår i marken ska de som kan mer än Emil i molnet av krita ta koordinaterna på hans utsträckning i ljuset; sann männiksa; helt och fullt fri och levande.

Tutchdown! I kontrollrummet i Huston reser man sig upp och jublar. Händer, kinder och ögon möts över kontrollbord och instrument i en innerlig glädje. Curiosity has landed! Sedan punkten av ljus, Pi, förde oss samman är vi alla där; med vår nyfikenhet, vär okuvliga vilja att söka och finna, växa och förstå; ibland, bara vila, i en oss alla famnande kokong av förundran; värdighet och nyfikenhet heter så de två vingar som sedan lyfter oss mot ljuset.

Jag är sjutton år, kanske arton, och deltar i en ungdomstävling i friidrott i en förort till Stockholm. Gräset under mina fötter är mjukt och svalt när jag joggar, skuttar och ruschar fram och tillbaka på innerplan. Pappa står invid löparbanornas ena kurva och tittar lite forskande och uppfodrande. Snart ska jag dra på mig löparskorna för att delta i ett sprinterlopp. Om det var 100, 200 eller 400 meter minns jag inte. Plötsligt hörs rop och någon som skriker, men jag reagerar inte nämnvärt. När jag kommer fram till pappa för att hämta mina skor, tittar han med märklig och glasklar blick på mig. "Märkte du inget?" Vadå, säger jag. Diskusen, säger pappa, den strök över ditt huvud; den strök precis över dig. Jag var säker på att du skulle träffas. I bilen på vägen hem säger vi inte så mycket; lite småprat bara om ditt och datt. Men luften, är tjock av kärlek.

Nu är det 2012. Vi är på väg att bli fria. Framtiden vilar i våra händer; ännu är allt möjligt.