Tankar mot glas. Jag vänder rakt in. Inuti. Finns det otalade. Lagt på hög. Klossformat. Felprogrammerat. Ettor och nollor i en jävla röra av skit. Som bara är min. Som binder ner. Drar undan mig. Och allt blir fel.  Ändå vet jag. Att jag går framåt. Uppåt. Att jag lär mig. Varje dag. Bara långsamt. Långsamt. För det finns sår mellan klossarna. Som river och skyggar. Och gör saker svåra. Att förstå. Men jag vill ju. Just det.