Hon sitter i en jacuzzi. Hon är bortrest. Han oxå, hennes själs älskade älskare. Vattnet bubblar runt dem. Det är kvavt och immigt i badrummet. I hennes hand håller hon i ett vackert glas med ett gott rödvin. Hon sippar lite lätt, det smakar gott. De pratar som så många gånger förr. Nu i badet helt naket, avskalat. Hans leende är stort, hennes med. Badet är avslappnande, så skönt. Båda är fullkomligt avkopplade. Just i det nuet så existerade inget annat utom de båda. En sådan njutning att dela en sådan härlig stund med en älskad man. Hennes lycka står skrivet i hennes ögon, i hennes leende.

De har pratat nätter igenom. Älskat innan de somnat. Vaknat förnöjsamt. Tillfreds. Om inte så, nej ingen av dem hade något mot att rulla runt lite till i bädden. Han fick henne att slappna av, göra galenskaper, de smakade, njöt, gjorde allt med varandra utan minsta lilla rodnad på någons kind. Hennes hjärta svämmade nästan över av kärlek, tillfredsställelse, lycka. De delade något otroligt speciellt. Något få förunnat. De två. Kärlek.

Nu hotar tårarna spränga fram igen hos kvinnan på gräsmattan. Hon svär högt för sig själv. Vill inte att det är över. Han kom, han såg, han besegrade och han stack sin kos. Hon blev lämnad ensam kvar med alla minnen av vad som var och vad de hade planerat skulle bli. Nej, hon vill inte tänka på honom. Det värker så i hjärtat. Nej, det är för tidigt, det orkar hon inte med än. Hon lägger sig på mage. Super in gräsdoften i näsan. Stråna kittlar henne. Får henne att fnissa lite.

Fnissningarna stannar upp när hon brutalt kastas in ett nytt minne. Hon ligger på golvet i fosterställning. Hennes mamma är stortokig. Hon skriker okvädesord till henne och sparkar henne med platåträskor. Hon försöker skydda sig så gott hon kan men sparkarna är brutala. Gör så ont. Tårarna trillar nerför hennes kinder. Hon önskar sig så långt bort hon bara kan komma. Till slut så tröttnar mamman. Den unga flickan reser sig tafatt, lite klumpigt från golvet. Hela kroppen känns som ett blödande sår. Hon går in på sitt rum och packar en väska. Här kan hon inte längre stanna kvar. Hon säger ingenting när hon går ut och sedan cyklar in till en kompis i stan. Där får hon bo.

Hon har rymt hemifrån. Hennes mamma vet inte vart hon bor. Hon har fått lov att dela lägenhet med sin kompis tills vidare. Det gör hon under fyra månaders tid. Inte en enda gång tar hennes mamma kontakt med henne. Hon verkar inte bry sig. Till slut så är hon tvungen att ta sig hem. Hon har ett kontrakt till sin alldeles första egna lägenhet som måste signeras av mamman. Hon gör det och sen är hon fri från alla fasor som plågat henne så ofta.

Kvinnan i gräset andas hårt. Minns sparkarna, minns orden som kom ur mammans mun som om det hände nyss. Hon känner sig ledsen, en mycket gammal ledsenhet som sveper in henne i nedstämdhet. Livet var inte lätt. Varken då eller nu. Det värker i hjärtat när hon tänker på den unga misshandlade flickan. Det värker hårt. Hon andas stötvis. Ångesten kramar nästan livet ur henne. Hon försöker tänka på något finare, något mildare som gör hennes sinne ljusare.

Hon sitter på en restaurang. Den heter "Viskningar och rop". Inredningen är romantiskt sober. Bredvid henne sitter en man. Han är så levande, så viril i hela sitt sätt. Han har vackra ögon. Dom är blå. Han är en riktig gentleman. Beställer in mat för dem båda och diskuterar det perfekta vinet med servitören. När vinet bärs in låter han henne provsmaka det. Vinet är lent och gott, fylligt med massor av arom. Perfekt! Hennes hjärta bultar hårt. Elektriciteten flödar dem emellan. Blicken han ger henne är löftesrik; Du kommer inte att ångra dig. Jag är tillräckligt mycket man för dig. Hon låter en djup suck stanna kvar inne i bröstkorgen. Ser på honom leende när maten ställs fram. Wallenbergare. Det smakar ljuvligt. Tiden rinner i väg. Middagen är sådär fullkomlig och romantisk. Allt en kvinna kan önska sig. Han är varm och orden flödar med lätthet mellan dem. Inom henne spirar en härlig lyckokänsla. Hon tänker på natten som ligger framför dem. Natten som är till för dem båda.

Mmm, kvinnan i gräset ler med hela ansiktet. Nej aldrig att hon någonsin kommer att glömma den natten. Den är så levande inom henne. Så underbart perfekt. Jo, han var verkligen en man för henne. Rätt man vid rätt tidpunkt. Men det blev sorgsamt då han alldeles för tidigt lämnade jordelivet. Han var i sina bästa år. Han hade så mycket att ge. Men han försvann. Av jord är du kommen. Så hon grät när hon fick beskedet. Tanken att han inte längre fanns var svår att bära men med tiden så läkte även det såret. Idag tänker hon på honom med glädje. Minns allt det fina han gav henne. Minns de underbara nätterna de fick tillsammans. Minns hans gäckande leende, hans spelande ögon. Minns honom! Hon blundar förnöjsamt.

Hon sitter på golvet i köket. Med ryggen mot den enda hela väggen. Hon är förvirrad, chockerad förstår inte riktigt vad som hänt. Gråten rister i kroppen men inga tårar faller utmed hennes kinder. Hon har slutat vara. Så kommer den förskräckliga händelsen på hennes näthinna. Den äkta maken, galen, arg, förbittrad. Hon minns inte varför bara denna enorma galenskap. Hans ögon var svarta, mörkare än hon någonsin sett dem. Hon står och borstar sina tänder. Han tränger sig in i det lilla badrummet. Skriker åt henne. Hon minns inte vad. I nästa sekund så ramlar hon ner baklänges i badkaret. Han knuffade henne. Hon ligger där och förstår inte vad som hänt. Hon drar djupt efter andan, föröker känna sin kropp, om hon är skadad. Han rusar ut ur badrummet. Tittar inte ens på henne. Där hon ligger. Sakta tar hon sig upp ur karet, känner försiktigt på kroppen. Är hon skadad. Något mörbultad kommer hon fram till. Sen sätter hon sig på golvet i köket, mot den enda vägg som finns där. Hon är chockad, kan inte gå in i sovrummet och lägga sig jämte honom. Han som precis försökt döda henne. Hon sitter i köket natten genom.

Nästa sekvens. De sitter ute på altanen. De har bestämt att gå åt skilda håll. Skillsmässan är ett faktum. 18.5 år hade de bägge satsat. Av himmel och av helvete. Telefonen ringer. Det är en väninna som vill att de skall gå ut på krogen tillsammans. Hon säger ja och ser fram emot kvällen. Mannen blir fullständigt galen när han hör det. Han tar tag i första bästa ute på altanen. Det är en av de dyra stolarna. Han slänger in den i altanräcket så plastbitarna flyger. Stolen går givetvis sönder. Hon försöker prata med honom men får honom inte att lyssna. Han springer in i lägenheten. Det blir lugnt och stilla tills han stormar ut igen med hennes nyaste parfymflaska i handen. Parfymen hon fått av honom några månader tidigare. Den hon varit så rädd om eftersom hon älskade doften. Han drar ur korken och häller den nerför räcket, ner i gräsmattan. Hon sitter helt perplex, frågar honom vad han gör och varför? Han säger att han har den rätten då det är han som köpt parfymen. Hon hade inget att säga till om. Hon går på krogen utan sin favoritparfym. Hon struntar i hans vredesutbrott. Hon struntar i honom, de ska ju skilja sig!

Kvinnan i gräset skakar lätt på huvudet. Det känns så främmande, den där tiden med den mannen. Hur stod hon ut? En klump gråt växer sig stor i halsen. Hon börjar hulka, snyfta, gråta. Någonting växer sig inom henne. Det känns som en lavin av känslor som rasar fram. Hon sätter sig upp i gräset. Känner sig illamående. Känslan avtar inte, hon kastar sig åt sidan och det bara väller upp inom henne. Tårar blandat med kaskadkräkningar. Hon kräks ut hela sitt inre. Till slut blir det ingenting kvar. Det ligger lite tom hud på gräsmattan. Så känns det i alla fall för kvinnan. Hon reser sig upp. Raglar lite osäkert, vet inte om benen bär henne. Hon går längre in på gräsmattan och där vid skyddet av häcken lägger hon sig ner, fullkomligt utmattad av känslostormen som drog genom hennes kropp. Hon blundar och sjunker ner i någon form av dvala.

Text och bild tillhör Millan 1