Vi finns inte längre
säger du
och jag kastar mina krossade ord utanför
ditt fönster
och låter regnet ösa över dina
såsmåningom
leriga skor

jag orkar inte vänta på ditt svar

(tio dagar senare)

du bar mig igen igår
och jag såg i dina ögon att du längtade bort
dit jag inte når


de brukar säga att jag försvinner i mig själv
och att de inte kan dra ur mig

(jag önskar att du blundade,
det går år och jag önskar att du blundar igen)

Vi är kalla nu
sade du
och du står här framför mig
och drar med dina rakbladsvassa naglar över mina
kinder
och det blir linjer
det blir streck
och jag färgas av ditt vemod
jag lyser av din förtvivlan

(har du glömt mig nu
tio år senare då du slutar andas)

jag sprang över dina svarta fingrar
och du rev mig i ögonen

och så somnade du utan att säga ett ord
och jag tror inte att jag saknar dig

(förutom ibland då jag ser mig i spruckna speglar
och dina naglar
dina ögon
dina andetag

borde vara här igen)

Du kunde aldrig rädda mig
jag kunde aldrig rädda dig

och jag tror inte att vi någonsin försökte