Om detta har jag inga ord och ändå försöker jag. För det är som att veta utan att veta, vad det är man vet. För den som vet, är det ingen konst. Det är bara jordgubbstårta i bersån och kaffe mellan öronen. Men för den som inte vet. Är det damm, jord och avstånd. Därför önskar jag mig om och om igen, en annan hjärna. En som inte var så jävla undersökande. Som bara kunde låta det vara som det nu är. Men nej. 

Sorgen i den blå hamnen slår mig gråtande.