Hon kröp ihop sig i fosterställning under täcket, kramade om sin sorg hårt och snyftade med sitt sårande hjärta:

- Vad kan jag göra för dig?

- Räkna då mina andetag, fick hon ett lugnt svar.

så hon försökte frysa in sina vilsna tankar, börjat lyssna inåt och räknade "Ett, två, tre, fyra ..." I tysnad hörde hon tydligt sina andetag - de  blev längre och mycket lugnare ... Långsamt såg hon ljuset inom sig själv - en liten regnbåge - hennes favorit ...

Smärtan var nu som bortrest. Hon klämde lite här och var på sin lilla kropp undrande:

- Är jag kvitt nu med allt plågande?

- De kommer inte tillbaka i samma skepnad för du har lyckats tämja dem, hörde hon från en värmande röst i bakgrunden.

Som reflex, vände hon sig snabbt och sökt efter rösten. Ingen människa syntes till förutom hennes gosedjur, lilla Toto som lagt sig alldeles intill. Hon sträckte handen efter honom, kysste honom så kärleksfullt på nosen och viskade:

- Var det du Toto?

Hunden tittade på henne med sina oskyldiga ögon och log lite som han brukade göra. Hans kropp var varm, varmare än vanligt och märkligt nog kändes det som att även han hade sina egna hjärtslag.

De två famnade varandra ljuvligt och sakta föll bägge två i sömn ...

En värdig sömn som de inte hade haft på länge ...