jag sträcker armarna ut
varje fingertopp i beröring
med neonernas viskningar

det regnar

otillräckligheten har sin fason
i detta liv av nåd och motsättningar
jag ville vara mer 
räcka mer
sträcka ut mer
men i hjärtslagen anar jag trötthetens
begränsning

kanske är det nog
endå

allting snurrar
en karusell och en värld runtomkring
så fylld av svart
blodflytande
svårburen

dessa ord skrapar bara ytan
söker sitt ut
som gitarrens önskan
och tonerna av gung i en kropp

en tystnad utan tagning
en stillhet i en kopp
en frånvaro av explosioner

önskas

eller så skulle jag kanske bara lyssna
där mellan kant och flod